Tacka vet jag Viktklubben!
Jag har passerat Viktklubbens mottagning många gånger
och funderade då på hur Cambridgemetoden fungerade.
I oktober 2007 kände jag att nu MÅSTE jag göra
något åt min övervikt.
Jag hade bröstcancer år 2000 och åt sedan
Novaldex i fyra år efter behandlingar med cystostatika
och strålning . Bara av en händelse fick jag
höra att biverkningar av att äta antiöstrogen
var just att man kunde gå upp i vikt och att man kunde
ha humörsvängningar. Det stämde in på
mig! Vikten ökade de sista två åren - nästan
så att jag inte märkte det, men genom att kläderna
inte passade längre insåg även jag att jag
hade gått upp rejält i vikt.
Jag har alltid tänkt på vad jag äter. Jag
är ingen "godisgris" som stoppar in kakor,
bullar, tårtor och godis till tröst.
Som sagt i oktober passerade jag Viktklubbens mottagning,
skrev ner telefonnumret och beställde tid. Efter prat
med dig Lena bestämde jag att jag skulle ge Cambridgemetoden
en chans. Till saken hör att jag har gått på
Viktväktarna och prövat GI-metoden men inget har
varit till belåtenhet. Några kilon har försvunnit
men inte tillräckligt.
Den 17 oktober vägde jag 80 kilo med kläder på.
Så mycket har jag aldrig vägt!! Otroligt! Jag
köpte två veckors soppor och satte igång
dagen efter.
Den 21 november hade jag och min väninna vårt
årliga SOPPKÖK där vi bjuder våra
vänner på soppa, hembakt bröd och vin. Då
hade jag gått ner 9 kilo med hjälp av soppor,
konsekvent, och långa promenader minst 10000 steg
per dag. En stegräknare är toppen att ha. Allt
blir roligare och man går mer än man tror på
sitt arbetet.
Mina vänner blev otroligt förvånade över
min "nya look" och många komplimanger fick
jag. Visst fanns det någon som sa: "Ja ja man
går alltid upp efter en rejäl viktminskning".
Jag tänkte, att det är tydligen så , att
alla inte kan glädjas åt att jag hade gjort en
bra jobb men jag var glad ändå över alla
komplimanger jag fick.
Nu är det januari 2008 och jag väger 66,5 kilo.
Jag äter som vanligt, dricker alkohol som vanligt men
jag äter alltid en soppa på kvällen. Visst
tänker jag på vad jag stoppar i mig mer nu men
inte så att det "förstör" min
lust till mat.
Det är väldigt stimulerande att veta att jag alltid
kan ta till en soppa eller två om jag känner
för det.
Tack för hjälpen Lena!
Siv Hellman, Kungsholmen
